hope007

Just nu är det mycket död omkring mig. Och häromdagen när jag kom på att
två jag känner har dött undrade jag när blir det den tredje som kommer att dö.
Idag kom brevet från en gammal arbetskamrat.
Vi sågs senast i somras då jag och min dotter gjorde ett spontanbesök
på resan till Göteborg. Jag visste att hennes man kämpade med cancer.
Vi fick ett gott samtal på altanen alla fyra om det som just då var viktigt i livet.
Förra tisdagen dog hennes man.

För hennes skull har jag bestämt mig för att gå på begravningen i nästa vecka..
Avståndet i mil finns det, men inte i hjärtat.
Speciellt eftersom som hon inte har några syskon och inga föräldrar i livet.
Och jag fick förtroendet att sjunga på hennes och makens bröllop.

Idag är hon inte själv. Två barn som kom på adoptionens vingar.
Och makens barn från ett tidigare äktenskap.

Dock vet jag att det är viktigt med den människor som under ens livsväg är med i 
livsavgörande val. De får syskonliknande egenskaper och blir som pelare i ens liv.
Och jag känner att det systerskapet gör sig påmint.
Vi har gemensamt fått dela livsavgörande val som fick konsekvenser i våra liv. 
Och dödens udd känns inte lika hård när vi får dela sorgen,
saknaden och kärleken.