hope007

I mitt vardagsrum hänger en märklig historia.
En intarsia från Italien.

Bilden föreställer en ung kvinna som längtansfullt blickar ut.
Hon har liknande drag som Askungen.
Klädd i Singoallakläder, numera kallas det Moulin Rougekläder.
Tavlan har många nyanser mellan mörkbrunt och ljust guld
och är mångfasetterad av träslag.

För några år sedan var det oklart vem som skulle äga tavlan.
Vi var tre som ärvde vännen Alice saker.
Ingen av oss ville ha tavlan, inte ens våra föräldrar.

När de sista sakerna skulle packas ur Alice lägenhet, stod tavlan kvar.
Det var som den sa: "Maria, glöm inte mig! Ta mig med för jag kommer att ha något att berätta"
Jag kunde inte lämna den. Rösten från tavlan var för stark.

Strax därefter flyttade jag till Norrköping och tavlan kom fram.
Mitt emellan de två fönstren i vardagsrummet hänger den.
Tapeten bakom har en varm guldockra färg.
Tavlan har hittat hem.

Men varför ville ingen ha den?

Svaret kom.
Tavlan hängde tidigare i Alice TV-hall.
Bakgrunden d v s tapeten var gråpigmenterad och från 1950-talet.
Vem vill då ha en varm tavla som hängde mot en grå vägg?

Samma kan det vara med oss människor.
Vi kan bara växa om vi har en trygg miljö runtomkring oss.
Har vi det  - känner vi oss omtyckta och accepterade.
Eller som Martin Buber sagt:
"Behandlas jag som ting, blir jag ingenting!"